Wants and needs – lite filosofi

Det finns saker som man måste ha för sin överlevnad; våra mest grundläggande behov är sådant som mat och kläder. Har man detta så uppfyller man de fysiska behov som är mest essentiella och som tveklöst går under kategorin Needs. Enligt Maslow* kommer trygghet på andra plats över våra viktigaste behov. Där har vi exempelvis boende. När dessa mest basala behov är uppfyllda så har vi ett behov av gemenskap, därefter kommer uppskattning och sist kommer självförverkligande. Fullt logiskt; har man inte mat för dagen så kvittar det om ens vänner och familj uppskattar en eller om man ens har några vänner och någon familj, för man kommer ändå inte att överleva. Om man däremot har mat och skydd och lever tryggt så känner nog de allra flesta ett behov av gemenskap och kärlek. När man har det också så kommer andra behov in i bilden. En ny dator eller en finare bil får räknas till det som Maslow har högst upp i trappan, nämligen självförverkligande. Detsamma kan sägas om en utbildning. Man kan tillgodose sina basala behov oavsett om man vänder hamburgare eller om man är en välbetald kirurg. Däremot kan man säkerligen tillgodose sina Wants betydligt bättre om man har en stabil ekonomi!

Vad är egentligen skillnaden mellan wants/önskningar och needs/behov då? Om jag inte hade några kläder så skulle jag, förutom att få en massa lystna/avundsjuka blickar, frysa fasligt mycket under stora delar av året. Vore det inte för mitt boende så skulle jag frysa ihjäl. Då är det med andra ord tämligen enkelt att motivera det där inköpet av vinterjackan från Armani för 15 000 kr, för det är ju ett grundläggande behov för min överlevnad! Å andra sidan skulle en jacka från Myrornas för 100 kr hålla mig lika varm. Mitt behov är alltså att ha en jacka, men min önskan är att ha en snygg märkesjacka. Det samma gäller mat/näring. Det är gott med Ben & Jerrys och oxfilé, (inte nödvändigtvis på samma tallrik kanske) men kokt potatis och baljväxter får mig lika mätt. Det är dock först när de grundläggande behoven är tillfredsställda som man kan unna sig att tänka på saker som Armani och oxfilé, vilket kan ses som ett slags självförverkligande.

Vad har då detta inlägg i den här bloggen att göra? I mitt förra inlägg berättade jag att jag sålt min Alfa Romeo, min bil. Anledningen till att jag sålde den var att jag inte behövde den. Jag hade inget behov av den. Min sambo har bil, vilket innebar att vi hade två bilar i hushållet. Hon tar bilen till och från jobbet. Vi åker bil till och från affären och vi åker bil när vi ska hälsa på släkt och vänner. Har vi ett behov av en bil? Egentligen inte, då vi skulle kunna gå, cykla eller åka kollektivt mycket mer än vad vi gör. Å andra sidan skulle det kosta oss enormt mycket i tid att vara utan bil, vi skulle alltså få mindre fritid, för man kan inte gärna nalla på arbetstiden med motiveringen "Jag har ingen bil.". Det är möjligt att vi skulle spara pengar på att inte ha någon bil, men den eventuella merkostnaden en bil innebär är tveklöst värd den uppoffring vi gör i form av mindre pengar.

Marginalnyttan* av att ha två bilar är däremot inte så hög. Innehavet av Alfan var svår att motivera om man ser till den ökade kostnaden i förhållande till vilken nytta vi hade av den. Jag har gångavstånd till jobbet, så mitt behov av en egen bil är relativt lågt, även om det givetvis vore bra att ha ibland. En äldre, billig bil skulle täcka upp det behovet, till en någorlunda modest kostnad.

Sambons bil är inte lika bekväm, snygg eller underhållande som Alfan, men den är betydligt billigare i drift. Den uppfyller vårt behov av transport lika bra som Alfan, men vi får inte samma tillfredsställelse av den.

Jag nämnde också att jag vill ha en ny dator i mitt förra inlägg. En dator är i det närmaste ett måste, även om jag självklart skulle överleva utan en också. Den underlättar min vardag och mitt arbete storligen, vilket innebär att den tveklöst är värd kostnaden. Den är snart fyra år gammal och uppfyller fortfarande mina behov bra. Problemet med den är batteriet. Så länge jag har tillgång till el så är det inga problem och det är extremt sällan jag behöver använda den där jag inte kan sätta i kontakten. Min iPhone duger mycket bra till vardagssurfande och dylikt.

En ny dator skulle vara snabbare, jag skulle inte behöva ta med mig strömsladden jämt, den skulle ha mer lagringsutrymme och den skulle även vara snyggare och ge mig tillfredsställelsen av att jag har en ny dator. Min gamla dator skulle jag kunna använda som mediacenter, vilket vore smidigt, då den ofta är kopplad till TV:n. Marginalnyttan av en ny dator är inte låg, däremot är det tveklöst mer en önskan än ett behov. Lyxkonsumtion helt enkelt.

Hur som helst så förde jag över pengarna till mitt sparkonto i stället för att köpa en bil eller en dator. Detta fick mig att nå min första milstolpe, 100 000 kr i sparade pengar. Rent psykologiskt är det ett betydligt större steg att ta ut pengar därifrån för konsumtion än vad det är att dra betalkortet, vilket gör att jag kommer att skjuta på inköpet av en ny dator. Min nuvarande kommer att fungera lika bra som mediacenter om ett halvår som i dag och jag kan köpa en nyare dator då än vad jag kan nu. Mina sparade pengar ska inte användas till konsumtion och jag ska inte dra ned på sparandet, vilket innebär att jag får spara av mina resterande pengar för att kunna köpa en ny dator. Nästa generations MacBook Pro borde komma under första halvan av 2012, vilket blir alldeles utmärkt!

För övrigt så har jag kommit in på en distansutbildning till hösten. Den är på halvtid och ska vara anpassad för att kunna utföras i samband med heltidsarbete. Orkar jag genomföra den så gör jag, annars får jag väl avbryta den helt enkelt. Den verkar intressant och jag tror det är något jag kan ha nytta av i min yrkesroll, samtidigt som den skulle göra mig mer attraktiv på arbetsmarknaden. Min arbetsgivare bekostar dessutom med stor sannolikhet litteratur och dylikt. Även detta är ett exempel på självförverkligande och marginalnyttan för denna utbildning är självklart lägre än den var för min lärarutbildning.

*Känd amerikansk psykolog som presenterade sin teori om behovstrappan på 1940-talet.
*Marginalnytta är en term som beskriver behovstillfredsställelse av ytterligare en vara. Om jag bara har ett par byxor så är det rätt viktigt för mig att skaffa ett par byxor till. Om jag däremot redan har femton par byxor så är marginalnyttan väldigt låg för ett sextonde par.